Det började med ett snedsteg vid en porlande bäck…
Påskharen studsade fram i skogen och rätt som det var tappade han ett ägg i en bäck. Efter mil av spring törstade han rejält – "Åh, en liten slurk aqua dé skog", tänkte haren, som den finsmakare han är. Men efter förra årets magknip av skogsvattnet började han fundera på om han inte kunde rena vattnet på något sätt, så han snabbt kunde fylla på vattenflaskan och sen studsa vidare utan magont.

Återfuktad men hungrig skuttade han vidare – något låg dock i magen… eller snarare: inte låg där.
Efter timmar av skuttande i kuperad terräng började påskharen känna sig lite… matt. Hans morötter var för länge sedan uppätna. En hade vissnat, två möglat och energinivån var nere på noll. Han grävde runt i sin packning och mumlade: "Det måste finnas något som håller längre än en handrullad sötmorotsbit doppad i mynta", den läckerbiten hade gått åt redan innan dagens skuttande börjat. Då fick han syn på ett paket som såg ut att kunna rädda dagen – och kanske resten av veckan.
"Non Regrette Grien" tänkte haren, bevandrad som han var i så väl finkultur som i främmande språk.

Mätt, men nu frusen, beslöt han sig för att laga något varmt. Ett misstag, skulle det visa sig.
Påskharen betraktade sin lilla eldstad med två halvblöta vedträd, ett fjolårslöv och en minimorot han tappat i askan. "Det handlar bara om få rätt drag i elden och justera vinkelkoefficienten på vedbarkslöparhjulet", mumlade han, medan röken lade sig som en dimridå över hela lägerplatsen. Efter att ha försökt koka morotssoppa i två timmar – och bara fått ljummen morotsmos och svedd svans – insåg han att det kanske fanns något lite mer… raffinerat, värdigt en kosmopolitisk hare med stil och världsvana – gärna med skorsten och kokmöjlighet.

Nu återstod bara vila. Eller i alla fall något som kunde likna det – men harens uppfattning om väderskydd var… personlig.
Påskharen kisade upp mot himlen. Ett moln, kanske två. "En tarp är ju mest för dramatiker", fnös han, medan han spände upp sitt egenbyggda skydd – en kreativ konstruktion av ormbunkar, kvistar och något som en gång varit en servett. Samtidigt som solen gick ner, vinden tilltog och en uggla fick göra en akut undanmanöver för en flygande servett, började haren känna sig allt mer moloken. Han mindes att han sett något om '4x4 tarp' i ett reklamutskick, men fnyst: "Typiskt fältharar – behöver fyrhjulsdriven bil bara för att hämta en morot." Nu satt han här, blöt, frusen och med en blöt ormbunke på örat. Han suckade. Kanske hade han fått reklamen om baktassen. Det kanske fanns skydd där ute som faktiskt tålde regn. Något lite mer… beprövat.

Och så återstod bara en sista detalj. Det allra sista han var beredd att kompromissa med.
Påskharen hade aldrig burit mössa. "Det saboterar hela siluetten", brukade han säga, och hänvisa till sin signaturlook med luftiga öron och morotskammad pannlugg. Men efter tre kalla nätter, en stel nacke och öron som börjat anta en oroväckande lavendelfärg, började han fundera. Han sneglade mot mossan, virade en nässla runt ena örat och tänkte att det kanske – kanske – fanns andra sätt att hantera väder på. Något som inte kompromissade harens utsökta smak för stil och sofistikation. Han kom att tänka på sin kullbror Olle, som en dag klivit in i boet med något så läckert och värmande på huvudet att haren behövt styrka sig med en dubbel morotsjuice – bara för att inte öronen skulle vika sig av avund.

När helgen var över hade påskharen gömt fem ägg, svidat om tre gånger mellan olika outfits, återhämtat sig från lätt hypotermi och lärt sig att fältharar kanske inte är helt ute och cyklar ändå.
Om han kommer erkänna det högt? Knappast.
Men det viskades i buskarna att han nästa år planerar att skaffa en egen tarp. I olivgrönt, förstås.
Äggen ligger fortfarande gömda där ute – i produktbilderna.
Lyckas du lista ut var?